Ida Rebecca V.

Jag har slarvat extremt sömnen, sovit dåligt, knappt ätit förutom socker den senaste veckan, glömt ta levaxinet nästan varje dag under den senaste 1,5 veckan, supit 3 dagar i sträck utan att sova tillräckligt (still hangover), gråtit oavbrutet i 2 dagar , vätskebrist, deprimerad, ångest, mens, mensvärk, legat inomhus hela dagen utan att göra ett piss, rökt massa gamla fimpar , druckit koffein och ätit stora mängder godis och chips, surfat med mobilen HELA dagen och så börjar alkohol och nikotin gå ur kroppen så att abstinensen börjar och massa annat har jag misskött. Oooch ändå undrar jag varför jag mår så sjukt dåligt idag. Varför jag är svintrött, yr, svag i kroppen, mår illa och mår allmänt piss. Allt jag skrev ovanför är antagligen förklaringar till varför, men ändå kan jag inte tänka på annat än sjukdomar. Tror självklart att något är allvarligt fel. Är så van vid att kunna misshandla min kropp hur jag vill utan att ens känna av nånting. Men nu är jag helt slut. Kanske borde ändra lite livsvanor? Och sova ut en skön natt för just nu ser jag dubbelt och hallucinerar. Kyss på snippan. <3

Okej här är sanningen. Jag är kär i min bästa vän. Och har varit det under flera år. Har lyckats förtränga det ibland. Men känslorna har kommit tillbaka ännu starkare. Och jag har aldrig någonsin känt sån här smärta förut. Jag säger bara, hon är min livs kärlek. Och har aldrig känt så här förut för någon. Det som gör ont är att det aldrig kommer att bli vi. Och ingen kommer någonsin kunna ersätta det. Jag får nöja mig med någon som vill ha mig. För jag får ändå aldrig den jag vill ha. Jag förblir en loser när det gäller kärlek. London kissed me, London stole me. Jag kommer alltid älska dig. <3

Oh fuck! Oh no! Det här får inte hända igen! Jag trodde att det var borta. Men fuck no att det är. Vill inte må förjävligt igen. Det ska jag inte tillåta mig själv. Aldrig!

Kom hem från England idag. Och jag tror ärligt talat att det är en av de värsta känslorna jag vet. Det går inte att beskriva hur mycket jag vantrivs här i Sverige. Jag känner mig så sjukt opassande här. Det har jag gjort i hela mitt liv. Har alltid känt att jag inte hör hemma här. Och nu vet jag vart det är jag hör hemma. Definitivt i London. Alla gånger. Det är den kulturen jag hör till. Och att ständigt ha folk runt omkring sig, nattliv, ljud när man ska sova. Det är liksom aldrig tyst eller ensamt. Det är så jag vill ha det. Det gör ont i mig att vara "hemma" igen. Måste tillbaka as soon as posible! Och självklart har jag all jävla ångest nu. Jag känner mig älskad från många håll men ändå så ensam. Man får liksom dölja det jobbiga och stå på egna ben. För just nu finns det inget att luta sig mot, så kan inte bryta ihop. Får inte falla ner i gropen igen. Så bara att bita ihop och fortsätta gå tills saker blir bättre. Samtidigt som jag är så tacksam för att jag har folk runt omkring mig. Folk bombade mig med sms och samtal när jag kom hem. Men jag kan inte lägga över bördan på dom som gör mig lycklig. Men allting är tufft nu. Stämningen i familjen, gamla hemska minnen som dyker upp, känner mig sviken och lämnad , saknar vissa, dålig självsäkerhet och hopplöshet. Sen all hypokondri och oro. Känner att jag måste ställa upp för alla och inte räcker till. Inte ens till mig själv. Det är så mycket små- och stora saker som bara blir en jättehög av ångest. Ush nej! Nu måste jag börja söka au-pair jobb i London och bara leva livet. Och leva efter "never play by the rules." och självklart skapa ett band! :) Nu jävlar! Trazy London is on her way !! <3

För första gången på år har jag nästan släppt det där med hjärntumör helt och hållet. Men det ersattes med en ny skräck. Har fått för mig att jag har cancer i magen. För får alltid upp i vänster sida när jag ligger på mage. Det gör så fruktansvärt ont att jag inte vet vad jag ska göra. Det är som en spänd, tryckande smärta som går från vänster sida av magen precis under revbenet ut till ryggen och ibland långt ner i magen som mensvärk. Fruktansvärt obehagligt. Sitter här och känns som jag ska spy. Försöker hålla mig lugn och inte låta paniken över. Måste försöka så jag kan somna ikväll också. För är snortrött! :(

Sitter med extrem ångest. Det trycker och dunkar i huvudet, allting snurrar, ser dubbelt och suddigt, är helt utmattad och allt känns overkligt. Kan inte låta bli att oroa mig över hjärntumör.. Grejen är den att för mig är det inte lika självklart som för andra att det bara är ångestsymptom. För i mitt huvud inbillar jag mig det värsta. Och jag tror på det så mycket att det hindrar mig från att leva ett normalt liv. Jag lever som jag vore sjuk på riktigt. Vågar inte gå utanför dörren. För tror att jag ska falla ihop och dö. Kan inte göra vanliga aktiviteter som att hoppa studsmatta eller bada, för tror att min kropp inte ska klara av det utan att falla ihop och åka till akuten. Går hela tiden och väntar på att det ska ske. Så är ständigt rädd och nervös. Känns som att jag aldrig går säker. Det värsta med allt är att jag inte har en aning om hur jag ska bli fri från det eviga lidandet. För jag tror inte på när folk säger: "det är ingen fara! Du är fullt frisk." och jag litar inte på läkarna. Har gått på tusentals undersökningar och jag är alltid lika frisk enligt dom. Men för mig är det inte lika självklart. Tänker: "nånting är ju fel. De måste ha missat nåt." Har hört för många skräckhistorier. Just tack vare mitt beroende av att läsa om sånt på Internet. Kan sitta helt manisk en hel dag och bara läsa om sjukdomar eller om folk som känner samma. För det är mitt sätt att dämpa ångesten för stunden. Men så fort jag går därifrån så är ångesten tusen gånger värre. Snappar upp allt som sägs i tv, tidningar eller sånt som folk pratar om som handlar om tillexempel hjärntumörer. Så paniken inom mig byggs på för varje gång jag hör något om det. Att gå runt och ständigt vara rädd och tro att alla kroppsliga symptom har att göra med hjärntumör, gör mig frustrerad och helt utmattad. Livslusten och kämparglöden rinner ur en och man ser ingen poäng med något. Självförtroendet sjunker och man vill bara ge upp. När ingenting längre är kul på grund av att allt bara är en utmaning och något man lider igenom istället för att njuta igenom, så känns livet ganska meningslöst. Och det sorgliga är att den lyckligaste dagen i mitt liv skulle vara om jag fick genomgå en skallröntken och få beskedet att jag inte har någon hjärntumör. Då skulle mitt liv börja på riktigt. Ingen mer ångest, ingen mer maktlöshet, inget mer lidande. För som det ser ut nu så lever jag i en dimma av depression och lidande. Jag vågar inte ens leva. Men ändå är min största rädsla att dö. Jag har levt i samma dimma i snart 2 år. Har alltid varit hypokondrisk och haft svackor som liknat den här, men har alltid lyckats ta mig ur dom. Men inte den här gången. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Vill kunna njuta av livet och inte lida mig igenom allt som faktiskt ska vara roligt. Nånting måste hända. Jag vill förändra mitt liv och hoppas på att jag kommer på något snart som får mig att bli frisk. Fri från mörkret.