Ida Rebecca V.

Kom hem från England idag. Och jag tror ärligt talat att det är en av de värsta känslorna jag vet. Det går inte att beskriva hur mycket jag vantrivs här i Sverige. Jag känner mig så sjukt opassande här. Det har jag gjort i hela mitt liv. Har alltid känt att jag inte hör hemma här. Och nu vet jag vart det är jag hör hemma. Definitivt i London. Alla gånger. Det är den kulturen jag hör till. Och att ständigt ha folk runt omkring sig, nattliv, ljud när man ska sova. Det är liksom aldrig tyst eller ensamt. Det är så jag vill ha det. Det gör ont i mig att vara "hemma" igen. Måste tillbaka as soon as posible! Och självklart har jag all jävla ångest nu. Jag känner mig älskad från många håll men ändå så ensam. Man får liksom dölja det jobbiga och stå på egna ben. För just nu finns det inget att luta sig mot, så kan inte bryta ihop. Får inte falla ner i gropen igen. Så bara att bita ihop och fortsätta gå tills saker blir bättre. Samtidigt som jag är så tacksam för att jag har folk runt omkring mig. Folk bombade mig med sms och samtal när jag kom hem. Men jag kan inte lägga över bördan på dom som gör mig lycklig. Men allting är tufft nu. Stämningen i familjen, gamla hemska minnen som dyker upp, känner mig sviken och lämnad , saknar vissa, dålig självsäkerhet och hopplöshet. Sen all hypokondri och oro. Känner att jag måste ställa upp för alla och inte räcker till. Inte ens till mig själv. Det är så mycket små- och stora saker som bara blir en jättehög av ångest. Ush nej! Nu måste jag börja söka au-pair jobb i London och bara leva livet. Och leva efter "never play by the rules." och självklart skapa ett band! :) Nu jävlar! Trazy London is on her way !! <3