Ida Rebecca V.

Sitter med extrem ångest. Det trycker och dunkar i huvudet, allting snurrar, ser dubbelt och suddigt, är helt utmattad och allt känns overkligt. Kan inte låta bli att oroa mig över hjärntumör.. Grejen är den att för mig är det inte lika självklart som för andra att det bara är ångestsymptom. För i mitt huvud inbillar jag mig det värsta. Och jag tror på det så mycket att det hindrar mig från att leva ett normalt liv. Jag lever som jag vore sjuk på riktigt. Vågar inte gå utanför dörren. För tror att jag ska falla ihop och dö. Kan inte göra vanliga aktiviteter som att hoppa studsmatta eller bada, för tror att min kropp inte ska klara av det utan att falla ihop och åka till akuten. Går hela tiden och väntar på att det ska ske. Så är ständigt rädd och nervös. Känns som att jag aldrig går säker. Det värsta med allt är att jag inte har en aning om hur jag ska bli fri från det eviga lidandet. För jag tror inte på när folk säger: "det är ingen fara! Du är fullt frisk." och jag litar inte på läkarna. Har gått på tusentals undersökningar och jag är alltid lika frisk enligt dom. Men för mig är det inte lika självklart. Tänker: "nånting är ju fel. De måste ha missat nåt." Har hört för många skräckhistorier. Just tack vare mitt beroende av att läsa om sånt på Internet. Kan sitta helt manisk en hel dag och bara läsa om sjukdomar eller om folk som känner samma. För det är mitt sätt att dämpa ångesten för stunden. Men så fort jag går därifrån så är ångesten tusen gånger värre. Snappar upp allt som sägs i tv, tidningar eller sånt som folk pratar om som handlar om tillexempel hjärntumörer. Så paniken inom mig byggs på för varje gång jag hör något om det. Att gå runt och ständigt vara rädd och tro att alla kroppsliga symptom har att göra med hjärntumör, gör mig frustrerad och helt utmattad. Livslusten och kämparglöden rinner ur en och man ser ingen poäng med något. Självförtroendet sjunker och man vill bara ge upp. När ingenting längre är kul på grund av att allt bara är en utmaning och något man lider igenom istället för att njuta igenom, så känns livet ganska meningslöst. Och det sorgliga är att den lyckligaste dagen i mitt liv skulle vara om jag fick genomgå en skallröntken och få beskedet att jag inte har någon hjärntumör. Då skulle mitt liv börja på riktigt. Ingen mer ångest, ingen mer maktlöshet, inget mer lidande. För som det ser ut nu så lever jag i en dimma av depression och lidande. Jag vågar inte ens leva. Men ändå är min största rädsla att dö. Jag har levt i samma dimma i snart 2 år. Har alltid varit hypokondrisk och haft svackor som liknat den här, men har alltid lyckats ta mig ur dom. Men inte den här gången. Jag vill ha mitt liv tillbaka. Vill kunna njuta av livet och inte lida mig igenom allt som faktiskt ska vara roligt. Nånting måste hända. Jag vill förändra mitt liv och hoppas på att jag kommer på något snart som får mig att bli frisk. Fri från mörkret.