Here I am
Sitter i ett mörkt vardagsrum med extrem huvudvärk. Som vanligt! Har varit skitorolig för det där. För har jämt ont i huvudet, mår illa och är konstant yr. Yrseln är nog det värsta, för den finns där från att jag vaknar på morgonen till att jag somnar på kvällen. Sen så kommer den där huvudvärken titt som tätt. Minst 3 dagar i veckan har jag den där extrema smärtan när jag inte ens kan se ordentligt för att det flimrar och grejer.
Och läkarna lyssnar inte, utan de skriver bara ut massa recept. Fick ett recept på migräntabletter. Tänker inte ta dom. Vill hellre hitta orsaken till vad det är som är fel så jag kan börja ändra livsvanor istället för att knapra massa piller.
Slutade till och med med mina antidepressiva och mår bättre nu än innan jag började med dom. Men känner ju såklart av skillnaden , och kan bli deprimerad och få ångest lättare än när jag åt dom. Men jag har lärt mig att hantera ångesten bättre och jag vet att det alltid kommer bättre dagar. :)
Har ju dom runt omkring mig som gör mig lycklig. Tycker att jennifer ska få cred också för att hon är bäst! <3 Kom hem från henne för några timmar sen och ska dit igen imorgon och bara slappa för en gångs skull! Sen blir det krogen på torsdag med hela gänget och pojkarna. :)
Nu ska jag rota fram något gott ur skafferiet och kolla på en film! <3
(Lite trevliga bilder på mitt nyklippta hår by Jennifer och nypiercade öron by me! ;))
Nystart
Allting är kaos just nu. Jag har nog aldrig varit i en så här svår knut förut. Till största delen så är det jag som har trasslat in mig själv. Men fyfan vad ont allting gör. Det värsta jag vet är när folk inte tar till sig. När de förväntar sig att jag ska ta på mig all skuld som jag oftast gör. Men ingen annan kan någonsin se sina egna misstag. Jag ser mina misstag. Jag vet att jag haft fel i mycket. Jag vet att jag gjorde ett stort misstag den här gången. Men ibland kommer det såna beslut där båda allternativen påverkar folk på allra största sätt. Den här gången fick jag välja mellan att svika eller få mig själv att må dåligt resten av livet. Jag vet att hade jag bestämt mig för att stanna kvar, så hade varken jag eller någon annan mått bra. Det skulle bara blivit värre och värre. Och förr eller senare så hade det här ändå hänt. För allting var redan så trasigt. Det här var nog lättaste sättet att få en ny start och ett nytt liv. Jag behöver gå vidare och få nya erfarenheter. För som det sett ut innan så har jag låtit folk sätta sig på mig och låtit dem svika , såra och bestämma över mig utan att jag vågat säga ett knyst. Jag har inte vågat stå för det jag tycker, för då har det varit krig. Det har varit lättare för mig att inte ta fajterna och låta alla andra tro att de har rätt. Men jag är trött på det nu. Det är slut på det här. Nu ska jag ha en ny start i mitt liv. Hejdå allt gammalt skit. Hej nya liv!
When you're too inlove to let it go
Men ändå är jag trött, yr, har overklighetskänslor, mår illa, har ont i magen, trycker i huvudet, har synrubbningar (som typ flimmer, jobbigt att kolla i ljus, dubbelseende och svartnar för ögonen), tryck över bröstet, ilningar i kroppen, svaghet och matthet.
Allt låter så milt. men är heeelt borta. Det är som att rummet snurrar, allt är som en dröm, hänger liksom inte med i hjärnan, ögonen vill stängas, benen vill vika sig och känns som att jag ska kräkas. Plus att det käns som att jag är halvblind när jag har så fruktansvärd dålig syn.
Men istället för att försöka komma på en naturlig orsak så är första tanken... Jo, vadå?
Hjärntumör, eller nån annan cancerform. Nånting som i alla fall är dödligt. För i min värld så finns det inget som heter "en naturlig orsak". Jag ser bara allt som har med sjukdomar och döden att göra. Jag snöar in mig så mycket på det att jag blir helt övertygad om att något är allvarligt fel. Jag fylls av panik och tror i princip att nästa sekund är min död, eller så ser jag hela processen hur jag blir sjukare och sjukare och hamnar på sjukhus och tar cellgifter, men ändå inte överlever. Jag har verkligen gått för långt. Jag bildar vanföreställningar. Blir blind för allt annat och det enda som kretsar runt min värld är skräcken. Då finns det inte ens en gnutta vett i mig. Vet inte hur jag ska ta mig ur det här. För känslan är överväldigande och nästan okontrollbar.
Det är hemskt att min största önskan är att få gå på en läkarundersökning. helst helkroppsundersökning, så det veeerkligen inte finns något fel på mig. Men det ska fan inte vara så!
En 18 årig tjej ska leva livet, bli vuxen, träffa folk, festa, resa, ha kul och vara lycklig. Inte gå runt med en inbillad sjukdom och i princip ligga i sängen och vänta på att dö. Ush det skrämmer mig.
Vill bara kunna må bra. Vill inte ha miljarder symptom, vill inte vara så fucking trött hela tiden, vill bara leva livet och ha kul! Måste bara hitta en väg ut ur den onda cirkeln.
Måste kämpa!
